Morfin och ambulanser

Igår fick jag prova på en massa spännande saker.

• Jag fick uppleva hur det är att ha så ont i ryggen att det enda man kan göra är att sitta stilla på en hög pall.
• Jag fick ringa efter ambulans (tack och lov inte via 112 utan via ambulansbokningen)
• Jag svimmade när ambulanspersonalen hade satt nål i mig. Mycket märklig upplevelse...
• Jag fick världens coolaste knock-out-medicin när de skulle lyfta upp mig på båren. Jag kvicknade inte till ordentligt förrän på sjukhuset.
• Jag fick se ambulansintaget på Ackis i Uppsala på nära håll.
• Jag fick se hur otroligt proffsigt sjukhuspersonalen hanterade alla möjliga situationer som dök upp, Tack och lov gällde de uppkomna situationerna inte mig.

Morfin är läskiga saker.
Man mår jätteilla av det och kräks när ambulansen åker iväg. Dessutom blir man snurrig som attan av det och känner sig fruktansvärt icke-närvarande. Jag känner mig fortfarande inte riktigt "hemma" trots att det är nästan ett dygn jag blev morfinierad.

Tur att maken kan vara hemma och passa barnet. Jag är inte riktigt tillförlitlig som barnvakt just nu. Synd bara att sonen inte riktigt begriper att det inte är lämpligt att klättra på Mamma när hon har ont i ryggen.
Tur också att jag och maken såg till att skaffa fullmakter för varandra på apoteket för något år sedan. Jag slipper alltså ta mig dit idag utan kan lugnt vänta på att mina spännande mediciner kommer hem till mig via make-expressen.
Undrar just vilka dundermediciner de skrev ut åt mig. Jag fick i alla fall med mig Tradolan hem från sjukhuset igår, att användas "vid behov". Det kan ju ge en hel del spännande bieffekter så som förvirring, hallucinationer och annat. Men tack och lov dyker det främst upp på äldre människor. Nyss 28 år fyllda kan jag väl knappast räknas som äldre tycker jag...

Men men... Kanske hinner jag virka klart en hjärtekatt idag i alla fall. Det vore ju inte så dumt!
Inget ont som inte har något gott med sig.