torsdag 27 december 2012

Dags igen

Så var det dags igen.
Dunderförkylning och hemma från jobbet.
Kanske till och med öroninflammation och en härlig bihålsinflammation.
Har det inte gått över till imorgon så ringer jag till vårdcentralen och ber om hjälp. Jag gillar inte att äta piller, men ibland kan det vara nödvändigt. Antibiotika kanske?

Jag längtar verkligen efter att bli frisk. Men det kanske man inte blir förrän det blir sommar?
Undrar just vad det tänker på jobbet. Det måste vara femte gången, om inte mer, som jag är hemma från jobbet denna höst/vinter. Ett under att jag har något jobb kvar.

söndag 23 december 2012

Julen nalkas

Jag är förkyld (vilken nyhet va!) och har så varit i drygt en vecka. Äntligen har det börjat lätta så jag räknar kallt med att kunna känna doften av någonting (kanske kanelen på tomtegröten) imorgon. Trevligt!

Sedan vi anlände till mina föräldrar i torsdags har vi hunnit med följande:
  • kokat polkagrisfudge
  • gjort chokladtryffel
  • gjort citrontryffel (som dock blev för lös och kommer att bli till topping på vaniljglass till nyår eller så)
  • satt ihop pepparkakshus
  • dekorerat pepparkakshus
  • handlat julklappar (aldrig att jag ska handla julklappar en fredag före jul igen! ALDRIG!)
  • slagit in julklappar
  • handlat mat för julhelgen (vilket blir ganska mycket när man är sex vuxna och ett barn som ska ha mat tre gånger om dagen)
  • kokat vaniljkola
  • kokat chokladkola
  • kokat sex omgångar knäck
  • bakat vörtbröd
  • klätt julgranen
Mitt i julfirandet bestämde jag och min kära bror oss för att plocka fram vårt Super Nintendo. Det var en bra idé!
Dock insåg vi hur mycket tid vi måste ha spenderat framför våra tevespel när vi var små (och när vi var ganska stora med för den delen) för trots att det var flera år sedan vi ens petade på Super Mario så visste vi båda två var alla extraliv, stjärnor och annat spännande fanns någonstans. Vi visste även vilka rör man kunde krypa ner i och var fuskbanorna fanns utan att ens behöva fundera på det.
Naturligtvis märkte sonen också vad vi höll på med och ville vara med. Efter en stund började han också hoppa på gomber och sköldpaddor, samla pengar och krossa stenar med knytnäven. Med lite övning så behöver han inte skämmas för sig i det sammanhanget i alla fall.

Sonen har även börjat intressera sig för bokstäver. Igår skrev han A aldeles själv. Vi blev mäkta imponerade! Snart skriver han egna böcker och jag får, i egenskap av hans mamma, gå med på Nobelfesten när han tar emot litteraturpriset. Ingen press nu bara...

God jul på er allihopa!

tisdag 11 december 2012

Inga bilder?

Jag har just insett att jag inte laddat upp några bilder på bloggen på flera evigheter.
Tur att jag inte har några ambitioner att vara intressant. Då behövs det inga bilder nämligen.

Nå ja...

Nu tänkte jag tjata lite om jobbet igen.

På Stora Myndigheten arbetar det en massa högt utbildade människor. Under många år har flera av dessa haft aldeles för mycket makt utan att ha förtjänat den.
För några år sedan fick vi en ny Generaldirektör. Den nya GD satte käppar i hjulet för de makthungriga människorna genom att säga att de också fick rätta in sig i ledet, precis som alla andra. GD klargjorde även att alla på myndigheten är lika mycket värda och att även administrativ personal är viktig för att myndigheten ska fungera.
Detta gör att de makthungriga känner sig hotade. De reagerar genom att skicka runt diverse anti-GD-mail på sina enheter för att försöka få så många med sig som möjligt. De tar alla chanser att baktala ledningen och GD för vem som än vill höra på. Om denne råkar vara journalist går munlädret ännu fortare.

Jag motsätter mig inte att folk har åsikter. Det jag klagar på är att folk som har åsikter inte vill göra något kreativt av dem utan väljer att spy ur sig åsikterna och sedan tjura i något hörn och tycka synd om sig själva.
Som ett exempel kan nämnas att Stora Myndigheten just har sökt ett antal chefer. Antalet sökande har varit ytterst få och i princip har inga av dessa varit internsökande.
Ett annat exempel är att Stora Myndigheten letar med ljus och lykta efter nya arbetsmiljöombud på just de enheter där gnällspikarna huserar. Är det någon som anmäler sitt intresse när de ser chansen att vara med och påverka från "insidan"? Nej, knappast.

Det jag säger är att det går an att gnälla, men att gnälla utan att ens försöka påverka själva problemet är inte okej. Det är lite som att låta bli att rösta och sedan klaga på den sittande regeringen. Ta lite ansvar för bövelen! Bete er som vuxna människor och inte som småbarn. Nej förresten.... Jag tar tillbaka det där. Till och med småbarnen på sonens förskola lär sig ansvar och att säga ifrån till fröken eller någon annan vuxen när något är fel.

Barn är kloka. Vuxna är hopplösa.

söndag 9 december 2012

Andra advent

Sonen är hemma igen!
Mysigt och skönt att allt är tillbaka i normala gängor igen.
Kanske mindre roligt när han snabbt gick tillbaka till gnäll-och-klag-läget efter ungefär ett dygn. Mina föräldrar bedyrade att han inte hade några sådana tendenser när han var hos dem. Jag tror dem. Det finns ju ingen anledning att gnälla på Mormor och Morfar som har all tid i världen att leka roliga lekar och laga sådan mat som alltid går hem. Mamma och Pappa däremot sätter ju gränser som måste trotsas. *suck*
Det är tur han är söt :-)

Det känns som om söndagar är den dag när jag har tid att blogga nu mera.
Eller förresten... har tid var kanske lite missvisande.
Söndagar är tydligen den dag när jag låter bli att göra alla saker som jag borde göra.

Just nu ligger det en hoper pryttlar på soffbordet och väntar på att någon (läs: jag) ska plocka undan dem. Jag väljer att strunta i dem. En liten stund till åtminstone.

söndag 2 december 2012

Brädad av kanelbulle och jordgubbsmjölk

Jag är precis hemkommen från mina föräldrar.
Dit åkte jag i fredags med en lycklig unge i bilen.
Idag åkte jag därifrån utan lycklig unge. Den lyckliga ungen lämnade jag kvar i "röda huset".
Jag var lite rädd för (eller hoppades jag... svårt att säga) att han skulle tycka att det var jobbigt när jag skulle åka hem utan honom, men när han råkade se att det skulle vankas fika så fort jag hade åkt så vinkade han raskt hejdå och jag fick snarast tvinga av honom en hejdå-kram.

Lite stukat tog mitt modershjärta sig samman och följde med resten av mig ut i bilen och sträckkörde alla 40 milen hem.
Jag hade sällskap hela vägen av landet Narnia i form av en talbok, inläst av Torsten Wahlund.
Den mannen har en behaglig röst och är en mycket skicklig inläsare som får alla karaktärerna att leva upp. Dessutom är Narnia-böckerna riktiga favoriter hos mig. Det är något betryggande i att veta att allt styrs av ett mjukt gyllene lejon och att skogen och vattnet befolkas av dryader och najader som gör allt för att försvara de sina.
Lite lockande är det allt att tro att det finns någon sanning i det hela, precis som att det är lockande att tro att man kommer till Nangijala när man dör.

När sonen blir gamal nog så ska jag introducera honom till både Narnia och Nangijala. Kanske till och med Fylke och Mordor, men först måste han ju komma hem...

Det är långt till fredag...